Jag vet vem jag är. Det är inte många som gör. Stod nyss inför yttersta domen – mitt mikrokosmos genomgånget och bedömt. Jag kommer igenom porten. Med egenheter, talanger, pladdrig blogg och allt.
På andra sidan väntar bara sjyssta grejjor. Jag har legat i en som ekorre och samlat på mig de nödvändiga pusselbitarna – nu ska jag lugnt och fint sätta ihop dem. Det känns så sjukt bra. Enkelt. Damn, jag tror jag är lycklig.
Läs den här texten. Och tillämpa den lite bättre än vad jag gjort de senaste veckorna… 
Och jag ber dig – ha överseende med att språket är lite torrt och akademiskt här och var – jag har skrivit den snabbt och därför blir den lite typiskt mig. Jag har försökt att strössla den med lite konkreta exempel och pratar om mina egna erfarenheter i bland. You ready to get happy? Då kör vi!
Först och främst – människor är olika.
Den olikheten kan med fördel beskrivas genom Jungs uppdelning av medvetendets funktioner:
Informationsinsamling
Sensing – att ta in information med de fem sinnena. Exempelvis att studera en text och notera stavfel.
iNtuition – att associera sinnesintrycken med minnen i det undermedvetna. Exempelvis att förstå innebörden av en text.
Informationsbarbetning
Thinking – att bearbeta intrycken eller associationerna med hjälp av objektiv klassificering (korrekt/inkorrekt, ordningsföljd, större/mindre etc)
Feeling – att bearbeta intrycken eller associationerna med hjälp av subjektiv klassificering (bra/dåligt, behagligt/obehagligt, snällt/elakt etc)
Var och en utvecklar olika förmåga och kapacitet inom de respektive sätten att förhålla sig till världen. Om man är bra på alla är man väl anpassad till livet. Är man bra på endast en är man i princip icke-funktionsduglig och klarar sig inte utan stöd i samhället. Tänk på savanter (Rain Main är ett exempel), de har utvecklat en fantastisk förmåga inom något område, men är oförmögna att fungera på andra.
De flesta människor utvecklar hyfsad förmåga inom två-tre områden – vilka områden det är definierar deras typ. Vissa är detalj-människor (Sensing), andra är översikts-människor (iNtuition). Vissa är bra på analysera data och argumentationskedjor (Thinking) andra är bra på att analysera människor och stämningar (Feeling). De allra flesta människor är därför TYPISKA. Det är få som av miljö (familj, vänner, arbets-, skol-, etc) tillåts och uppmuntras att utveckla en allsidighet. Och det är få som når självinsikt och därför kan agera på ett sätt som främjar psykologisk utveckling. Det är nämligen väldigt enkelt – det handlar om att öva sig lite på alla områden. Genom att variera sin tillvaro och vara uppmärksam på kroppens signaler när man varit alltför intensivt eller långvarigt ensidig kan man med tiden lära sig att dels uppnå kontroll över sin välbefinnande och sin produktivitet och dels öka bredden på de verksamhetsområden man når framgång inom.
Dock är det inte alltid önskvärt. Om man siktar på att bli VÄLDIGT framgångsrik inom ett visst fält får man acceptera (om man börjar sent) att övriga sidor blir lidande. Därav uttryck som ”den tankspridde professorn”, ”det galna geniet” etc. Goethe var ett exempel på en man som var både genial OCH allsidig. Han hade också en allsidig uppfostran redan från det att han var mycket liten som stimulerade samtliga områden:
Sensing – måleri, fäktning, ridning etc
iNtuition – diktande, filosofiska studier, konversationer inom vitt skilda ämnen
Thinking – juridik, grammatik, logik, matematik
Feeling – socialt umgängesliv i form av baler, danslektioner och möten med OLIKA sorters människor
Kunskapen om människors olikheter var (enligt David Keirsey, C.G Jung, Isabel Meyers Briggs mfl typforskare) självklar för de flesta människor fram till psykoanalysens genombrott i början av 1900-talet. Den levde dock kvar inom vissa kretsar. Och man ska komma ihåg att det oftast bara var de priviligerade som tidigare hade möjligheten att erbjuda en rik och allsidig uppväxtmiljö. De flesta hade inte tid eller råd – då som nu. Men det hade Goethes föräldrar, liksom de flesta inom adeln och övre medelklassen genom århundradena. Det lever fortfarande kvar i utbildningar som t ex Lundsbergs privatskola där man betonar en allsidighet i utbildningen. Nog om detta – nu till stress.
Enligt Naomi Quenk, forskare inom typ och stress kan man förutspå vad som stressar olika typer och hur det typiska stress-beteendetyttrar sig beroende på vilken typ man tillhör. Observationer av mig själv den senaste tiden visar att hon har rätt.
Först ska sägas att det finn många ORSAKER till stress som inte har med psykologisk typ att göra, men som ändå framkallar TYP-RELATERADE STRESSBETEENDEN. Sömnbrist, näringsbrist och nedsättningar av immunförsvaret på grund av sjukdom är exempel på sådana. Om du inte ätit, sovit och är sjuk är det kört i vilket fall, kan man säga. Din reaktion på yttre stimulans (människor, saker, situationer etc) kan dock förutspås utifrån din typ, menar hon.
Om vi tittar närmre på typrelaterade orsaker så är det hela mycket enkelt. Det finns två vägar till stress; för mycket av det onda respektive för mycket av det goda. Först för mycket av det onda.
Om man är bra på det ena är man i motsvarande grad oftast dålig på det andra. Och det är stressande att ägna sig åt något man är dålig på. Det är stressande för den typiska detalj-människan att förväntas delta i associations-lekar (man känner sig ”dum”) och det är stressande för den typiska översikts-människan att delta i fysiska lekar (man känner sig ”tafatt” och ”klumpig”). Det är vidare stressigt för den typiska objektiva människan att delta i mer komplicerade sociala samspel (man känner sig ”utanför” och reagerar ofta med avståndstagande till internpolitik, skvaller eller flörtande). Den typiskt subjektiva individen finner det stressande att delta i mer komplicerade objektiva sammanhang (dragningar för styrelser är typ exemplet där man i de flesta fall endast efterfrågar objektiva data såsom diagram och korta koncisa fakta – även en juridisk process eftersträvar frånvaro av subjektiva argument).
För mycket av det goda då? Jo, det är det som jag just haft erfarenheten av. Som typisk iNtuitiv och Thinker (jag är rätt hyfsad på de övriga två också, men som alla mig känner vet – inte så det stör älskar jag kreativa associationer och att bearbeta information objektiv i form av strukturerad text och diagram. Men när dagarna blir alltför ensidiga reagerar organismen – pendeln behöver slå tillbaka. Det är lätt att man låter det gå för långt när man gör det man älskar, dock. Boten är fortfarande enkel, dock. i mitt fall behöver min kropp (och själ) motsatsen en stund. Sensing och Feeling. Det kan jag exempelvis få genom att simma eller ta långa promenader och delta i vanliga sociala sammanhang som rör subjektiva saker – se känslosamma filmer, prata om och med människor (skvaller är aldrig bra, dock) och tillåta sig att vara känslosam. Eftersom vårt samhälle premierar iNtuition (flexibilitet, vara ständigt uppkopplad och ha många omväxlande relationer) och Thinking (en finansanalytiker har mer i lön än en sjuksköterska tex) så har vårt samhälle också något av en kronisk brist på motsatsen. Därav att de ”framgångsrika” i vårt samhälle ägnar sig åt Yoga och Mindfullness (sensing) och ältar sina risiga relationer hos terapeuten (Feeling) om jag tillåts vara lite raljant. För jag är själv där. Den coolaste kombinationen som finns är nämligen att vara iNtuitive Thinker och därmed vara både kreativ och objektiv. Den typiska iNtuitive Thinkern är på hög nivå i organisationer och arbetar med strategiska frågor, är kreativ och spottar ur sig objektiva produkter i form av diagram, handlingsplaner och strategidokument.
Men den som bara läser rosa tidningar får rosa hjärna. En djup sanning som innebär att det enda sättet att få SANN LYCKA är att uppnå ett balanserat liv. Kunna spela på alla tangenter på pianot. Om man siktar högt är man tvungen att sikta högt på samtliga områden för att inte bli obalanserad. Som Goethe. Om man siktar lågt upplever man lycka (dvs balans) även om man inte siktar så högt på något område. Lyckligast av alla är idioten. Svårast att uppnå lycka har den med ambitioner. Detta vet buddistenerna. Och nu du. Tror du mig inte – om du stöter på en börs-vd som ler ofta och är vänlig och omtänksam (dvs lycklig) så ska du också se att hon eller han kör exceptionell hårt med både kost, motion och omsorg om detaljer (sensing) och har ett rikt socialt liv och umgås regelbundet med många olika sorters människor (feeling). För att balansera upp att jobbet ställer höga krav på iNtuition och Thinking.
Det som premieras minst i vårt samhälle är Sensing och Feeling. Det har gjorts studier på psykologisk typ och inkomsnivå vilket tydligt visar stora skillnader mellan t ex NT i topp och SF i botten. Detta avspeglar sig i våra stereotypa (notera ordet) fördomar; den ”fine” är en boklärd och objektiv människa. Den ”fule” är en praktisk och känslosam människa. Även vad som är finare och fulare kreativitet skiljer sig på samma sätt.
Sensing kreativ = skapa med fysiska ting, dvs praktisk verksamhet är (om den inte upphöjs till ”konst”) fulare än:
iNtuition kreativ = skapa med ord dvs abstrakt verksamhet (om den inte nedsänks till ”svammel”
Sen har vi:
Thinking kreativ = skapa ordning och struktur, t ex texter, datorprogram, system, planer och strategier som är finare än
Feeling kreativ = skapa stämningar och bra relationer, t ex genom att lyssna på människor, förstå stämningar och vara det man kallar ”empatisk”.
Vad som är ”finare” respektive ”fulare”skiljer sig åt mellan olika kulturer, men den västerländska värdeskalan (iNuition och Thinking är fint) är just nu väldigt stark i t ex Stockholm – även om den utmanas av den österländska värdeskalan (Sensing of Feeling är fint) i form av ett ökat intresse för matlagning, slow food och att vara närvarande i nuet på olika sätt (sensing). Dessutom att ta hänsyn till och släppa fram känslor och relationer även på arbetsplatser som traditionellt varit rationalitetens högborg (du är inte här för att ha det mysigt och må bra – du är här för att producera effektivt).
Om samtliga dessa sidor tillåts utvecklas och integreras i samhället får vi ett samhälle i balans. Ett samhälle som har slagsida åt endera hållet är i obalans på samma sätt som en enskild individ. Ett alltför rationellt samhälle (individ, företag, relation – you name it) är effektivt men undertrycker känslorna som sen pyser ut i form av negativa känsloyttringar (hat, fördomar, monomanisk erotik, misstänksamhet etc). Ett alltför subjektivt samhälle är på samma sätt väldigt personligt givande, men undertrycker rationaliteten vilket gör att det inte blir så produktivt. Och produktivitet är vad som skapat allt MATERIELLT välstånd såsom mediciner, försäkringssystem, sociala skyddsnät, skolor och tillgång på mat och rent vatten m.m.
Ett samhälle i balans (liksom en individ, relation, organisation eller företag) klarar av att skapa både andligt och materiellt välstånd.
Avslutningsvis: uppenbarligen visste jag allt detta. Och ändå lyckades jag än en gång försätta mig själv i obalans… Och det är ju inget kul för vare sig mig (som blir trött och tappar lusten) eller för andra som behöver stå ut med eller oroa sig för mig. Jag vet ju till och med mitt typrelaterade stressbeteende – jag blir detaljfixerad (motsatsen till iNtuitiv) och känslosam (motsatsen till Thinking). För en person som är min typiska motsats händer det motsatta, de blir fixerade vid möjligheter och får beslutsångest (motsatsen till Sensing) och blir maniskt planerande med att göra listor etc (motsatsen till Feeling).
Jaja, som Strindberg sa – det är synd om människorna. Men jag tror att Jungs tankar kan göra det lite lättare att leva ett både andligt och materiellt rikt liv för de flesta människor. Det känns i varje fall vettigt att försöka sprida kunskap om vad det var karl´n höll på med. Han var för övrigt också typiskt iNtuitive Thinking, men en oerhört välbalanserad människa.
En annan gång ska jag berätta om hur man kan analysera sina egna dagboksanteckningar, bloggtexter, brev eller andra personliga texter för att ta reda på exakt vad man behöver för att bli mer balanserad. Det är för övrigt vad mitt företag (som har adressen www.prfekt.se) handlar om, men kommersialiserat genom att det hjälper marknadsförare förstå sina kunder bättre och hur de föredrar att bli kommunicerade med.
Att inte minnas detaljerna, men erinra mig mitt nu
Jag erinrar mig min morgon, njutningen av att ligga kvar en timme med en bok
Jag erinrar mig lyckönskningarna på lunchen – att jag bjöds på maten, att jag erbjöds en sittplats
Jag erinrar mig att sova en stund innan middagen, att jag hällt upp ett bad och ett glas vin
Jag erinrar mig samtalet med min bror – My som skrattar i bakgrunden – vår lätthet i skapandet
Jag minns inte vad jag skulle göra. Hur många omnämnanden det rörde sig om.
Men jag erinrar mig 1000-tals skapande ögonblick – 100-tals insikter – 10-tals milstolpar
Jag minns inte alla människor – men jag erinrar mig dem
stämningarna, känslorna, situationerna
Kan du hjälpa mig minnas? Så kan jag hjälpa dig att börja erinra.
Inspirerade av Carl-Göran Ekerwald. För var ska man göra av sina små anteckningar? De där små guldkornen man stöter på som man instinktivt vet är viktiga, men ännu inte hittat sin plats? Här, förstås!
Goethe:
Levnadsregler; aldrig klaga, aldrig skvallra och aldrig förklara.
Goethes psykologiska typ, dvs innan han blev helt komplett var definitivt NT (iNtuitive, Thinker), med dominant Intuition, dvs antingen ENTJ (vd:n) och/eller INTP (forskaren). Carl-Göran Ekerwald bekräftar att man föds med en typ, apropå en beskrivning av vad Goethe läste i ungdomen:
- Men man måste fråga sig varför han fäste sig vid dessa tankar. Och svaret är: därför att han tyckte om dem, därför att de motsvarade hans speciella läggning och inre böjelse. Begreppet litterär påverkan för tankarna till något slags mental överrock som vederbörande hänger på sig i syfte att låtsas föreställa en person som han inte nödvändigtvis står särskilt nära. I Goethes fall är det en utvecklad smak som ger utslag.
Vad var det då för smak? Jo, som Goethe skriver i ett brev till en herr Hetzler 1770 då Goethe alltså var 22 år gammal och ännu inte fullt psykologiskt utvecklad, mina kommentarer inom parentes:
…Kärlek och hat är nära besläktat med varandra och båda grumlar vår syn (typiskt Thinking – den svaga Feeling får inte ”grumla” det rena objektiva förnuftet) Vi har att betrakta tingen så gott vi kan, skriva upp demi vårt minne, vara uppmärksamma , inte låta någon dag gå utan att samla på oss åtminstonde något (dominant iNtuitiva samlar på sig böcker, kunskap, information – du känner igen dem på bokhyllorna hemma.. Sedan underkasta oss dessa vetenskaper som ger anden en viss inriktning att jämföra saker och ting, ställa var sak på sin plats, bestämma dess värde (Thinker-forskaren gillar ett positivistisk förhållningssätt med absoluta värden och förhållanden, Feeler, forskaren är mer hermeneutisk till sin läggning och betonar förståelse och relativism). Det är en äkta filosofi jag åsyftar och en grundlig mätkonst – eine grundliche Mathesin – detta är vad vi nu har att ta itu med. (Thinkers gillar att mäta. Det kan jag gå i god för .
|
