Personlighetstester kan vara ett bra sätt att lära känna sig själv. De är inte så tillförlitliga, dock. De behöver grunnas lite på också. Vilken bild man har av sig själv. Det kan man göra tillsammans med en certifierad konsult. Eller ännu hellre med sin familj och nära vänner. Dels för att undvika att vi svarar hur vi skulle vilja vara. Men också för att ibland är vi så insnurrade i våra egna tankar om oss själva att vi missar de mest uppenbara karaktärsdrag.
Familj och vänner som är modiga nog för att vara ärliga. Och att själv vara modig nog att inte slå på Den Automatiska Försvarsmaskinen.
mars 28, 2007 kl 1:34 e m |
Mattias! Elaine is back!
Den här texten har ett intressant innehåll och jag erkänner att jag själv bör komma till självinsikter ibland (så som att jag kan stirra på människor utan att jag tänker på det eller menar något med det. Senast sa min väninna att jag såg kritiserande på hennes outfit medan jag i själva verket bara studerade en intressant sömnad på hennes tröja och funderade på hur klädtillverkaren fått till det).
Till saken. Du har fallit tillbaka något i fällan att trassla in dig i din egen intelligens. Visst förstår jag vad du menar men dessa två meningar är väl krångliga ”Det är ju en fördel om den valideringen innehåller att man funderar på och upptäcker mer om sig själv. Många personlighetstester används tillsammans med en certifierad konsult som diskuterar resultaten med testtagaren. ”
Förenkla, please…
En annan fråga: vad är ”självskattande”? Menar du ”självuppskattande”? Och är det inte så att ”validering” är ett ord som används i engelskan mer än i svenskan? För ska jag vara helt ärlig så fattar jag inte riktigt vad du menar (men jag kanske är korkad).
Kritiken som jag lämnar här är bara grundad på detta inlägg. Det andra som jag sporadiskt har läst under min frånvaro har varit väldigt bra!
mars 28, 2007 kl 3:21 e m |
Elaine!
Härligt att ha dig tillbaka!
Jag vet ingen jag uppskattar att bli smiskad på fingrarna av som dig – du har helt rätt. Jag tar en vända till på den här texten!
april 1, 2007 kl 3:13 e m |
Men du säger inte vilken test du tog, eller vilken personlighetstyp du var!
Jag tyckte att det var hemskt värdefullt och intressant att få reda på min Myers-Briggs typ som del av en ledarskapsträning som jag fick på jobbet.
Den här testen: http://www.humanmetrics.com/cgi-win/JTypes1.htm ger samma resultat som den svindyra testen jag gjorde på jobbet.
april 1, 2007 kl 9:50 e m |
Cordelia> jag gjorde testet på Humanmetrics jag också. Och blev INTJ med extrem styrka på iNtuition, men oerhört svagt på Introversion, Sensing och Judging. När jag kollat med vänner och tänkt efter lite inser jag att jag lika gärna kan bete mig som ENTP, ENFP, INTP och till och med lite INFP som ju ligger långt borta i sättet från en INTJ:are.
Och jag vet inte om det helt enkelt är så att alla när de mår bra och känner sig trygga är Extroverta? Och om man kan (brukar?) öva upp N/S respektive T/F om man utvecklas normalt psykiskt? Och slutligen om J/P endast är en fråga om hur mycket man känner att man behärskar en situation – alla blir avvaktande (P) i en ovan miljö och alla blir sugna att få sin vilja igenom (J) då de är säkra på sitt eget omdöme?
Återstår N respektive S. iNtuitionen är ju såvitt jag vet inte ågot alla är överens om ens finns eftersom det baserar sig på antagandet om ett undermedvetet. Själv är jag troende och praktiserande Jungian, men tro och vetenskap är ju inte nödvändigtvis bra sängkamrater
Jag hoppas dock att nerobiologisk forskning ska stödja den psykologiska teorin om det undermedvetna under min livstid dock. Spännande tanke.