Flockdjuret människans förhållningsregler
Jag tror på två grundregler för att det ska fungera att vara med andra människor. Ta inte andras kvinnor/män och ta inte folks levebröd ifrån dem. Åtminstonde inte utan att var rak och öppen efter förmåga. Det sägs att den italienska maffian har detta som sina första regler. Jag tror att det är en universell regel. Se upp för sex och pengar!
Människor blir förälskade, kommer på idéer om hur de ska få bröd på bordet – saker HÄNDER. Särskilt bland människor som inte är tillfredsställda med sina partners och sätt att få ihop till brödfödan. Men ve den som får rykte om sig att inte gå att lita på med ens partner eller ens plånbok. Mest utsatt är alltså en attraktiv människa med förmågan att omsätta idéer i praktiken. En sådan människa MÅSTE vara oerhört medveten om vem som har vilka ömma tår och se till att hålla sig på rätt sida linjen.
Den sociala kontrollens välsignelse och förbannelse
Jag var på min brorsas fru´s 40-års skiva igår och träffade både släkt och gamla barndomsvänner jag inte sett på flera år. De flesta var nu småbarnsföräldrar och det var en hel del knoddar där också. Diskussionerna kretsade kring hur man ska få tiden att räcka och hur det “går” och “är” för barn, vänner och släktingar. Flera personer frågade mig direkt om jag inte vill ha barn. Jag blir fortfarande lite ställd av sådana direkta frågor. Jag berättar om hur jag velat ha barn länge och även försökt med min tidigare partner som jag hade byggt upp en hyfsat stabil tillvaro med. nu har jag ju ingen partner och har inte haft en hyfsat stabil tillvaro på länge. Så enkelt är det nämligen för mig; när jag är säker på att jag kan försörja och ta hand om mig själv är jag villig att försörja och ta hand även om någon annan. Men först mig själv.
Där finns det en provocerande tanke; att en vuxen skulle sätta på sig syrgasmasken först och DÄREFTER sitt barn. Det uppfattas lätt som själviskt när man ser själva akten. Intentionen är förstås att ge sig själv näringen att kunna växa sig stark och därefter bära flera vid behov.
Utanför normalitetens trygga hamn
En av min brorsas gamla vänner som jag själv räknar som en vän tittade bekymrat på mig sent på kvällen; jag förstod inte att det var SÅ illa ställt med dig, sa han. Lång paus. Jag förstod inte vad han pratade om och väntade. Det visade sig att han nu förstått att jag hängt och bott på Ängsbacka – en kursgård för personlig utveckling. En plats för människor som vill ta ansvar för sig sig själva och sitt eget liv alltså. Jag glömmer så ofta hur olika människors syn på ANSVAR är.
Vi har ju ett samhälle där grundansvaret tack vare kollektivt välstånd är överfört på A-kassa, försäkringskassa, arbetsgivare och offentliga instiutioner. Till stor del gäller detta både sex och pengar. Kan du inte få ihop till brödfödan finns A-kassan och Socialbidrag där (än så länge) och har blir du gravid finns antingen hjälp med abort eller, förlossning, barnbidrag och passning (dagis). Till skillnad från andra länder har vi dock inget stöd för den som vill ha sex – jag läste att Danmark för en tid sen införde subventionerade prostituerade för handikappade. Och vi har ju som bekant kriminaliserat prostitution, bland annat med resultat att de som trots lagen försörjer sig på sex inte har möjligheten att betala skatt och få tillgång till den offentliga välfärden.
Att växa upp i flocken
En avlägsen släkting var packad och tog mig avsides för att prata bekymmer. Sina barn, sin pengasitutation, sin relation till sina föräldrar och sen, vilket tog mig helt på sängen, vad hon upplevde som problem i MITT liv. Min anförvant ville berätta vad som är RÄTT och FEL i mitt liv och leverne. Hur jag inte borde ta emot hjälp av min familj och sluddrade även nåt om att jag festar upp pengarna istället för att göra nåt vettigt. Ansvarslöst leverne alltså.
Jag kände direkt att jag inte kunde motstå att gå i försvar. Jag fick bita mig i läppen för att inte börja prata om vad jag försökt skapa under drygt två års tid, hur jag använt min tid, fördelar min inkomster och utgifter och hur svårt det varit för min stolthet att våga ta emot hjälp när jag behövt det. Jag blev förbannad och valde att inte lyssna mer istället. Hursomhelst fick samtalet mig att fullt ut erkänna att jag MISSLYCKATS i en del människors ögon. På ett mycket grundläggande plan.
Att vända misslyckande till framgång
Jag träffade en gammal bekant som jag haft väldiga problem med att gilla tidigare i mitt liv. Han hade ju sån jädra framgång med kvinnor. Och tjänade under senare år även gigantiska summor pengar varje månad på sitt till synes toliga och stimulerande jobb. En kille som sitter bredbent och hörs i alla sällskap. Nu förstår jag honom bättre.
Det han gjorde var att redan när han var lite drygt 20 prövade han att starta ett företag och satsade allt han hade i det. Och MISSLYCKADES. Pengarna var borta och det blev aldrig någon födkrok för honom. Det han gjorde var att han lärde sig TA och HANTERA RISK. Att ta ansvar för både med- och motgång. Och det förstår jag nu är grunden till vad som gör honom attraktiv – att inte fastna så mycket i trygghetsknarkandet av en arbetsgivare, att lönen alltid ska droppa in varje månad. Att man kan skylla ifrån sig på chefer eller (risktagande) företagsgrundare om saker inte fungerar. Det gör en något mindre benägen att ligga lågt, glida med och hoppas att ingen ska peka ut en som besvärlig, obekväm eller, gud förbjude, ansvarig för något.
När tiderna är goda är den sistnämda strategin ofta mycket framgångsrik. När det börjar blåsa på riktigt är den det inte.
Han är fortfarande bullrig, går hem hos kvinnorna, men är på väg att gifta sig. Och han fick chansen att använda sina erfarenheter av att ta risk och ansvar i en ny företagsstart som nu visat sig vara en riktig framgång – så han har inga problem med brödfödan nu heller. Han är anställd, men med en smula delägande och VÄLDIGT mycket ansvar och mycket bra på det han gör. Min respekt för honom har fördjupats, plus att jag är glad för at han vågar vara en glad gamäng som ser till att njuta av livet här och nu också!
Själv vågade jag inte ta risken att misslyckas förräns jag var 28. Och jag misslyckades inte förrän jag var 31. Jag tror jag lärt mig mycket och vet nu var jag har mina värderingar och vilka jag kan lita på även när det gungar. Och tamejtusan,jag vet till och med vad jag längtar efter i mitt liv de närmsta åren. På riktigt!!!


